Ett färgspel över tid och rum
Konstnären Bertil Almlöf visas just nu ut på Ljungbergmuseet i Ljungby.
Solveig Bergström lämnar utställningen lyrisk och omtumlad.
Jönköpingsposten, publicerad 17 maj 2018
Bertil Almlöf är född i Linköping och bor nära Östgötaslätten, vilket är en stor inspirationskälla för honom. Omgivningarna fyller honom med intryck från naturen. Konstnären har varit intresserad av måleri sedan barndomen, då han målade på masonit, smörpapper och bomullsduk. Ibland även med pastellkritor. Almlöf var som barn hellre inomhus och målade än ute för att leka med kamraterna. Sålunda fanns embryot till ett konstnärskap redan i tidiga barnaår, vilket senare skulle komma att utvecklas mer och mer till ett abstraherat måleri.
Utställningen på Ljungbergmuseet omfattar 40 målningar inklusive ett antal träsnitt. Det är sällan några människor med i verken. Jag ser bara en målning med en mörk figur i form av en skugga. Människan är i Almlöfs konst underordnad den stora naturen. Precis som hos romantikern Caspar David Friedrich.
Det är en vackert hängd utställning med stora ljusinsläpp från taket och med landskap som skiftar i rött, grönt och gult, samt ibland i koboltblått. I de flesta av målningarna pågår en process som gör att landskapet inte står stilla utan rör sig meditativt med en sällsam lyskraft, ett reflekterande, oftast över Vättern – över slätten – från bergen. Det resulterar i hägringar som dyker upp likt uppenbarelser. Så speciellt… Landskapet blir ett levande väsen, där färgen lever ett eget självständigt liv. Ibland på väg att lösas upp i ett romantiskt skimmer. Ibland koncentrerad, som en urkraft.
Bertil Almlöf har färgen som sitt måleriska instrument i toner, klanger, ackord och färgsymfonier. Här på utställningen möts vi av slättlandskap med gula sädesfält, av hundkexens vita molnsky, av gullviveskogen som är en enda stor gul färgkaskad och av berg med stup i ett förtrollat grönt och isande vitt. Är det möjligen ett vattenfall? Allt blir naturpoesi i konstnärens magiska händer.
”Jag tänker inte och planerar inte målningen, utan låter målningen föra mig dit den vill”, säger Almlöf. Naturen är Bertil Almlöfs stora inspirationskälla.
Himlarna är gula och röda med solljus som lever ett självständigt liv, vilket både är intressant och spännande. I vissa målningar kan man känna ett stilla hot i det röda och gröna som framstår som en motvikt till det sublimt gula. Det förstärker spänningen på ett raffinerat sätt. Konstnären har sålunda blivit ett med sina landskapsmålningar. De är inte skilda åt, utan lever i en klar symbios som befruktar varandra.
Utställningens talande, påtagliga, färg genomsyrar hela kroppen, när man suttit där en stund. Den sätter bo i det undermedvetna. En märklig upplevelse! Färgen har fått ett eget utrymme – ett eget färgrum – med en egen närvaro. Jag lämnar utställningen helt lyrisk och omtumlad av upplevelser. Jag hade aldrig trott att den skulle påverka mig så starkt.
Det är så bra konst skall vara. Konst ska påverka, när den är som bäst.
Gullviveskog, olja 2018